Talet

När jag var liten var jag väldigt rädd för hundar trots att vi själva hade en hund. Det var en berner sennenhund och den hette Hugo. Han var svart, vit, brun och vägde ungefär 60 kg. Berner sennen kommer ursprungligen från Schweiz och är en trevlig familjehund.

Min mamma och pappa hade skaffat Hugo innan jag föddes. Så när jag föddes var Hugo redan vuxen och inte särkilt lekfull utan lugn och gjorde nästan inte en fluga förnäm. Man kunde springa runt i huset utan att Hugo trodde att man ville leka. Hugo var en lugn, snäll hund men också en ganska beskyddande hund. Jag kände mig alltid väldigt trygg i hans sällskap och visste att han skulle ”skydda” mig i alla lägen.

Vi bor nära våra kusiner, det är bara 200 meter bort och jag brukade nästan alltid vara där och leka med Lisa. Men så skaffade de en hundvalp och allt förändrades. Jag gick dit en gång när de hade fått Kasper (hunden). Efter det vågade jag inte gå dit mer för att man kunde inte göra som man gjorde hemma oss. Man kunde inte springa runt hur som helst eftersom om man gjorde det trodde Kasper att man ville leka och han sprang efter. Det vet jag eftersom det hände mig. Jag kom inte riktigt ihåg hur det gick till men jag började springa för vi lekte något. Kasper såg det och sprang efter för han trodde jag ville leka, jag sprang fortare och han med, till slut sprang han ikapp mig och eftersom jag var ganska liten så han välte omkull mig. I och med att jag var rädd innan jag ens kom dit blev jag inte ju inte alls räddare för att Kasper ”hoppade på mig”.

Jag fattade inte då varför han gjorde det och var väldigt rädd. Jag vågade inte gå dit mer om jag inte hade med mig mamma eller pappa. Så när jag och Lisa skulle leka fick det alltid bli hemma oss hos.

Nu kommer jag till denna händelse jag helst ville ta upp eftersom det är detta jag mest kommer ihåg från Hugo och där jag känner att han är min hjälte. Det var när jag och mina syskon var ute och lekte på lekplatsen precis utanför vårt hus. Så kommer pappa gående med Hugo på cykelbanan bredvid lekplatsen. Då ser jag en liten tax som är kopplad och har matte och husse med sig. Men jag blir så rädd att jag springer allt vad jag har fram till Hugo och kramar om honom så hårt jag kan och skriker ” hjälp en hund”. Ägarna av taxen tittar konstigt på mig när de går förbi. Det är väl inte så konstigt kanske för när en 5-åring kramar om sin hund som är tre gånger större än vad den lilla taxen var och skriker ”hjälp en hund” måste det se ganska konstigt ut. Just i denna situationen var han min hjälte eftersom jag kände mig hyfsat lugn och visste att han kunde rädda mig om taxen hade gått till ”anfall”.

Hugo var en hjälte för mig och kommer alltid att vara. Han var snäll, lugn och jag kände mig alltid trygg i hans sällskap.